Ångesten bränner i mitt bröst. jag kan inte ens katogorisera problemet. ett mörker som äter upp mej inifrån sakta och säkert. Botten måste ständigt nås för att få motivation att kämpa vidare. måste fokusera på alla andra och undvika mej själv. Ett känslokallt monster med en snart bristande Censur. Alla svek, alla tårar och alla sår måste någongång upp till ytan. en tidsfråga.
Besattheten av att förstå sej själv, helt utan menning. läser andra som en öppen bok, men det finns ingen som jag. Falsk men ändå ärlig. Ond men med världens godaste hjärta. Tårar rinnande av lycka, sorg, smärta och medlidande. Det är svårt att vara mänsklig när det knappt längre accepteras i samhället. Att ständigt kämpa mot andras svagheter, vekhet. Att älska vilkorslöst av ren dumhet. vem kan älska utan att bli sviken? vem kan hata utan att älskat? Ett Svek som kostat mer än det smakat. nånstanns måste en gräns dras. ett utskick ur ens liv. Människor är gjorda för att försvinna, såra och svika. Som små brickor i ett socialt spel.  
Våga lita och lära sej förlåta. omöjligt. och meningslöst. Ett en gång brutet löfte kommer brytas igen.
Att medvetet såra, för att man ansåg att en handling var okej för en själv. Att den andra partnens känslor var betydelselösa.
Hur förlåter man egoism? hänsynslöst.  

Mixx

vad är kärlek? smärta och lycka som byter av varandra i perioder eller svek som man kan ha överseende med?

Är kärlek att testa gränser för att själv få reda på vad man är värd?

Tar inte all kärlek slut, eller hur ska man annars kunna vetat om man någonsin älskat? Måste man verkligen utstå alla knivar i hjärtat för att få veta, för i vimmlet av nutiden är man väl ändå förblindad?

Eller är det i slutändan den känslan man har just nu som räknas? Kan kärlek ha sån makt att den tar bort en gammal kärlek eller kan radera en vänskap? och hur kan den isåfall kallas lycklig kärlek?

Jag vandrar ensam omkring i en labyrint. Det finns oändliga stigar att följa men jag kan inte välja. Varje steg jag tar kan leda mej fel.Bakom varje hörn och buske kan nåt elakt vänta. Räddslan paralyserar mej och tvingar mej att stå att stampa på exakt samma ställe. Mina fötter värker och min kropp är utmattad, till absolut ingen nytta.

mixx